och förmår honom till hvad som helst för att dölja sig bakom hans myndighet.»
»Philip reser snart utomlands», sade Amy, som för ögonblicket inte kunde hitta på något välvilligare att säga.
»Ja, och sedan kanske pappa kan återvända till sitt normala tillstånd. Bara de inte göra Guy utom sig under tiden.»
»Det kunna de inte», sade Amy sakta.
»Nå, hit med min portfölj, så skall jag skrifva till Guy och tala om för honom, att vi inte allihop äro verktyg för Philips illvilja.»
Charles skref, men till hans icke ringa förvåning och harm nekade Amy ståndaktigt att skicka en hälsning. Pappa hade förbjudit henne, sade hon, men hon brast slutligen i gråt och gick in i sitt eget rum för att slippa bli frestad. Det var kanske den svåraste stunden för henne. Hon var öfvertygad, att den mot Guy riktade anklagelsen berodde på något misstag; hvad de häftiga uttrycken om hennes far och Philip beträffade, så tog hon icke Guy i försvar för dem, men hon visste, att ingen kunde känna dem bittrare, än han säkert nu själf gjorde.
Philip ämnade anställa undersökningar i Oxford angående Guys rykte och lefnadssätt där, och herr Edmonstone skref för att fråga herr Wellwood om honom. Med detta fick man nöja sig. Men Philip kunde — eller ville — icke begära permission förrän de sista båda veckorna, innan hans regemente skulle afsegla till Korfu, så att man fick ge sig till tåls tills vidare. Från herr Wellwood kom ett bref med de bästa vitsord, men hur Guy tillbragt sin tid, då han icke varit vid South Moor, var omöjligt för honom att närmare uppge. Att Guy varit både hos fru Henley
