ADERTONDE KAPITLET.
Guy däremot fick bära sin börda i ensamhet, ty han hade ingen lust att anförtro kamraterna sitt bekymmer. Han sade blott, att han fått ett ledsamt bref, och så fick han vara i fred, i synnerhet sedan Harry Graham, som hade släktingar i Broadstone, talat om det rykte han hört, att sir Guy skulle ha varit kär i lady Eveleen de Courcy. Alla tänkte nu, att det kommit någon i vägen för honom.
Han var nu ungefär sådan, som då han först kom till Hollywell — tyst och allvarsam —, och gjorde långa ensliga promenader i den vackra kuperade trakten, där naturen var honom som en vän och förtrogen. Att arbeta fitigt var också en god hjälp. Men den bästa hjälpen fick han af det nära grannskapet med Stylehurst. Första söndagen efter det han fått herr Edmonstones bref gick han ensam till kyrkan där, medan de andra gingo till S:t Mildreds; det var nattvardsgång, och det kändes lättare där att tänka vänligt om Philip; i den vägen behöfde han allt stöd han kunde få.
Samvetsgrant frågade han sig, om han af hjärtat förlåtit sin kusin och icke bar agg till honom. Det var icke så lätt att besvara frågan, men slutligen kunde han säga till sig själf, att om vrede och hämndlystnad ville tränga sig in i hans hjärta, så gaf han dem icke rum utan dref dem ifrån sig. Och skulle han icke då få söka den högsta hjälp i striden, i synnerhet då han visste med sig, att han uppriktigt ångrade sin ursinniga vrede och längtade efter förlåtelse.
Han glömde sedan heller aldrig denna dags stillhet och frid. Mellan gudstjänsterna gick han ute på
