meln betydde att dö och skiljas åt, och detta uttryck jämte ett dunkelt begrepp om att Gud skapat henne och att hon skulle vara snäll, var sammanfattningen af hela hennes religiösa kunskap. Att snälla människor brukade läsa i bibeln, visste hon också; hon hade icke varit i kyrkan, men hon hade hört ett par berättelser ur bibeln i skolan, och där hemma fanns det också en bibel, som mamma hade läst i, då Felix dog; men det var en mycket stor bok, och den stora porslinshönan stod alltid ofvanpå den, och den tycktes mest ha sorgliga idéförbindelser för henne, med mammas tårar och broderns död.
Guy blef helt häpen och föll i så djupa tankar, att han knappt kom sig för att säga något mera åt Marianne på hemvägen; men hon var så trött, att hon helst teg och var nöjd att få hålla honom i hand, tills han aflämnade henne hos hennes mor och gick Wellwood till mötes.
»Wellwood», sade han om en stund, »tror du, att din kusin skulle vilja göra mig en stor tjänst? Du såg flickan? Om hennes föräldrar ge sin tillåtelse, så skulle det vara det största kärleksverk af fröken Wellwood att ta emot henne i sin skola.
»På hvilka villkor? Hvad slags uppfostran skulle hon ha?»
»Hufvudsaken är, att hon får lära kristendom, stackars barn; resten kan fröken Wellwood bestämma. Hon är min riktiga kusin. Jag vet icke, om du har reda på sammanhanget» — och han förklarade så mycket som var nödvändigt. Det slutade med en öfverenskommelse, att om fröken Wellwood ville åtaga sig besväret, skulle man tala med fru Dixon om saken. Detta var ett sätt att hjälpa släktingarne, som borde vara till deras verkliga bästa, och å andra sidan
