cigarrer, och till Philips förundran inga taflor eller prydnader, utom en skiss af Laura, som skulle föreställa Sintram, samt en vy af Redclyffe. Böckerna voro mest sådana, som hörde till det ämne Guy för närvarande läste, och några andra, som sågo ut att vara från Redclyffes bibliotek. Var detta ett nytt tecken till att han plottrade bort sina pengar utan att man såg något efter dem? En Sofokles och ett lexikon lågo uppslagna på bordet framför honom jämte en portfölj, som han slog ihop, men icke förrän Philip hade sett något, som såg ut som vers.
Icke heller hans uppsyn motsvarade Philips förväntningar. Han såg inte så glad och strålande ut som förr, men där fanns hvarken förlägenhet eller trots, och han log sitt gamla soliga leende, då han sade:
»Det var verkligen snällt af dig att komma hit och se till hvad du kan göra för mig.»
Philip var inte alls beredd på att bli på detta sätt mött på halfva vägen, men han tänkte, att Guy antagligen ville göra honom till medlare, och förhärdade sig på nytt.
»Ingen kan vara villigare att hjälpa dig än jag, men du måste i första rummet hjälpa dig själf.»
Den lugna och afmätta tonen kom ögonblickligen Guys hjärta att bulta af otålighet och väckte alla de nyss tillbakaträngda minnena till lif; men i och med detsamma kom också den tanken: »Här är det igen! Om jag inte besegrar det där, blir jag olycklig. Fienden kommer att segra.» Och han tvang sig till att icke afbryta, medan Philip lugnt fortfor:
»Så länge du icke är uppriktig, kan ingenting göras.»
»Min enda önskan är att få vara uppriktig», sade Guy, i det han talade hastigt och med låg röst, be-
