någonsin. Jag får lof att göra honom den rättvisan, att han i Oxford hade det allra bästa anseende; och några skulder var det omöjligt att få reda på.»
»Nå nå, vi skola inte tala mer om det; han är en otacksam lymmel, och jag är ledsen på alltsammans. Jag önskar bara jag kunde bli kvitt förmynderskapet. Det var en galenskap att tänka, att någon af de där Redclyffarne skulle bli folk. Där hemma är det så tråkigt det kan vara nu; stackars liten Amy går och sörjer, och Charlie har blifvit liggande igen», knotade herr Edmonstone, som i själfva verket var en af de mest godhjärtade människor i världen men som i stundens sinnesstämning tog allt som en personlig förolämpning.
»Är Charles sjuk?» utropade Philip.
»Ja. Det är en sådan där utgjutning i höften igen. Jag hade hoppats, att han skulle slippa det där hädanefter, men det är lika illa som någonsin; han har inte kunnat röra sig på en vecka, och hvem vet, om han någonsin kommer upp igen.»
»Så ledsamt! Är det svåra plågor?»
»Ja visst. Han har inte sofvit en blund nu på fyra nätter. Mayerne talar om att ge honom opium, men han vill inte ta något, förrän han får träffa dig; han är så orolig för den här tråkiga historiens skull. Om jag någonsin skulle låta förmå mig att släppa Guy hit igen, skulle det vara därför, att Charlie far så illa af dessa ständiga ledsamheter.»
»Det är för Amys skull det inte går an att ha honom här», sade Philip.
»Ja, han skall inte få komma för Amys ögon, förrän han har gjort allting klart, hvilket väl aldrig kommer att ske, och det har jag sagt åt mamma att säga Amy. Det var sant, Amy nämnde något om, att du hade hållit på att falla utför trappan med Charlie.»
