»Det var nära däran, men jag trodde, att han icke blef skadad. Det måtte väl inte ha haft något med insjuknandet att göra?»
»Han säger, att det var helt och hållet hans eget fel», sade herr Edmonstone, »och att, om du icke hade varit, hade han med säkerhet fallit.»
»Men tror man verkligen, att det kan ha orsakat detta nya anfall?»
»Jag kan knappast tro det, men Thompson inbillar sig, att det kan ha blifvit någon stöt eller sträckning. Du skall bara inte vara ledsen; jag tänker nog det hade kommit i alla fall.»
Philip tyckte inte om att bli ursäktad af herr Edmonstone, och det var mycket obehagligt att något sådant skulle förbindas med hans namn, hur oskyldig han än var; icke heller hade han lust att ge Charles den fördel öfver sig, som detta kunde ge anledning till.
När de kommo fram till Hollywell, var det redan skumt; ingen var inne i salongen, som vanligen var så treflig vid den tiden på dagen; brasan var nyss påfylld, och allt såg dystert ut. Herr Edmonstone lämnade Philip ensam för att gå och höra efter Charles' befinnande, och kort efteråt kom Laura in, sprang mot honom och tog hans hand i båda sina.
»Du har inga goda underrättelser?» sade hon sorgset, då hon såg hans ansiktsuttryck. »Å, om du hade haft det! Det skulle ha gjort så godt nu. Du har ju hört om Charlie?»
»Ja, och jag är så ledsen. Men Laura, tror man verkligen, att den där halkningen kunde vara orsaken?»
»Doktor Mayerne tror det inte, men doktor Thompson sade något om orsaker, som lågo långt tillbaka, och därför kom Amy att nämna det. Jag tror inte
