TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
Sedan Guy hade skilts från Philip, gick han hem och satte sig att arbeta så godt han kunde, tills kusinen skulle komma och tala om för honom, att här åtminstone ingenting var på tok. Han tänkte, att detta skulle verka något till hans fördel, ehuru hans hopp nu var svagare, sedan han hört, hvarpå anklagelsen var grundad; ty han skulle aldrig kunna göra saken klar utan att förråda sin morbror.
Han fick vänta förgäfves. Den tid gick förbi, inom hvilken Philip möjligen skulle ha kunnat komma; han väntade på bref, men dag efter dag förgick, och aldrig en rad — icke ens från Charles.
Hade Charles också svikit honom? Förut hade han skrifvit så godt som hvar dag, alltid lika varmt deltagande; det hade varit en sådan glädje att tänka, att Amy kanske satt bredvid och passade upp på Charles, som hon brukade; men nu var det också slut. Han gick i tankarna igenom sitt eget sista bref till Charlie, om han kunde ha skrifvit något däri, som gjort denne ledsen eller ond; men det föreföll omöjligt. Att Philip kunde ha hört något ondt om honom här i Oxford var också omöjligt; han önskade blott, att han verkligen hade varit så bra, som han här ansågs, ty han hade aldrig på minsta sätt förbrutit sig och var alltid flitig, fastän fortfarande efter i studierna.
Om han icke hade haft sin läsning och den dagliga gudstjänsten, visste han icke, hur han skulle ha uthärdat den terminen.
Den led mot sitt slut; han väntade på bref, om ej för annat så för att bli tillsagd, att han icke fick komma till Hollywell; men intet kom. Det fanns
