Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/263

Den här sidan har korrekturlästs
259
TJUGUFÖRSTA KAPITLET.

Det dröjde inte många ögonblick, förrän fru Lavers själf kom ut, fullkomligt sig lik, med sitt breda, godmodiga ansikte, sin hvita mössa, sin brokiga schal och sin svarta klädning, just som han alltid hade sett henne; och hennes hälsning var idel hjärtlighet. Hon hade icke ögon för någon annan än Guy, och det gjorde honom verkligt godt. Visst hade han litet brådtom, men det var svårt att säga nej till hennes vänlighet, och därför följde han henne till hennes eget kryp-in bakom kallskänken, värmde sina händer vid hennes brasa och berättade, att han kom från Oxford, innan han ens frågade, om »något» kommit från Redclyffe för att möta honom.

Det kom just i samma ögonblick och bestod af herr Markhams höga tvåhjuliga gigg, dragen af den gamla bläsiga fuxen och med Markham själf såsom körsven. Markham var en undersätsig, rödbrusig äldre man med redbart väsen, icke precis gentlemanlik men icke heller motsatsen, då han uppträdde utan alla anspråk.

Guy rusade ut för att hälsa på honom och fick en varm handtryckning, fastän orden voro sträfva nog.

»Såå, sir Guy, hur står det till? Kan undra hvad som för er hit så oväntadt? Goddag, fru Lavers. Väglaget är dåligt i vinter.»

»Goddag, herr Markham. Det är verkligen ett nöje att få se sir Guy här igen, och hvad han har vuxit!»

»Vuxit — hm!» sade Markham och såg på honom från topp till tå. »Det kan jag inte se. Han kommer aldrig att bli så lång som fadern. Har ni edra saker med er, sir Guy? Ja visst, det är så likt er. Ni bryr er inte om annat än hunden, förstås. De ha naturligtvis följt med diligensen vidare.»

Detta kunde lätt ha blifvit händelsen, ty Guy hade verkligen icke tänkt på dem, men drängen hade varit