mera påpasslig, och de funnos där verkligen. Fru Lavers bad dem stiga in, men Markham svarade:
»Hvad säger sir Guy? Väglaget är förskräckligt, och det kommer att bli mörkt som i en säck, innan vi hinna hem.»
»Nå ja, vi skola inte låta Bläsen vänta då», sade Guy. »Adjö, fru Lavers, tack så mycket för i dag. Jag hälsar snart på er igen.»
Innan Markham hade slutat ett enskildt brummande öfver den usla stenläggningen i Moorworth, började Guy:
»Hvad Coombe Prior är för ett ohyggligt ställe!
»Jag önskar bara, att ni hade fler sådana arrendatorer som Todd», svarade Markham. »Han betalar sitt arrende på dagen och sköter jorden utmärkt.»
»Men hvad är han för en sorts människa?»
»Utmärkt landtbrukare. Mycket närig sägs det, men det angår inte mig.»
»Alla husen se ut, som om de hölle på att ramla.»
»Jaså? Ja, det skulle inte förundra mig, för han är nog inte den, som lägger ner ett öre onödigtvis. Och folket är också ett riktigt byke. Var det inte tre stycken af dem på tjufskytte i Cliffstonebacken i höstas; men vi ha dem i kurran. Det var då inte litet fräckt att komma så långt för att tjufskjuta, det må jag säga!»
Guy brukade förr bli upptänd af största harm vid blotta omnämnandet af tjufskytte, men nu intresserade han sig för människorna, inte för villebrådet, och i stället för att, såsom Markham väntade sig, fråga efter de närmare omständigheterna, fortfor han:
»Prästen är ju den här Halroyd, eller hur?»
»Ja, och den känner man. Jag får säga, att det bar mig emot att antaga hans anbud på platsen, men
