det kunde inte hjälpas; det behöfdes pengar; men det är ju bäst att inte tala om det vidare.»
»Vi få lof att göra något vid det», sade Guy i så bestämd ton, att Markham såg på honom helt förvånad.
»Jag kan inte se, att vi kunna göra något, förrän Halroyd dör, men då kan ni förstås ge platsen åt hvem ni vill», sade han. »Han lefver så högt, så det kan inte räcka länge, det är en tröst.»
Guy suckade och såg fundersam ut, och om en stund började Markham samtalet på nytt.
»Och hur kommer det sig, att ni kommer hem så tvärt? Ni kunde väl ha skrifvit ett par dagar förut åtminstone.»
»Jag väntade i det längsta i hopp om att få resa till Hollywell», sade Guy sorgset.
»Och hvarför blef det inte af? Ni har väl inte blifvit osams med er förmyndare, vill jag hoppas? Skall ni gå samma väg som de andra, ni med, när allt kommer omkring!» utropade Markham, icke i sin vanliga brummande ton utan med verklig oro, nästan klagande.
»Han hade fått någon orättvis misstanke mot mig. Jag kunde inte ta det med jämnmod utan sade något, som sårade honom.»
»Ack, sir Guy! Det gamla häftiga sinnet. Jag har ju så ofta sagt, att det kommer att fördärfva allting för er.»
»Alltför sant», sade Guy i så bedröfvad ton, att den gamle mannen genast blef mildare, och hans missnöje vände sig nu mot herr Edmonstone.
»Hvad i all världen kunde han hitta på att misstänka er för?»
»Att ha spelat eller hållit vad vid kapplöpningarna i S:t Mildreds.»
