Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/267

Den här sidan har korrekturlästs
263
TJUGUFÖRSTA KAPITLET.

Ännu en lång stigning, och så började utförsbacken ned i en fruktbar dal med rödaktig jordmån, präktiga fält med grönt hösthvete, stora lummiga träd med väldiga grenar, snygga stugor med trädgårdar omkring, mycket olika Coombe Prior; Markhams bostad. — förtjusande täck med en mängd utsökta slingerväxter öfver väggarna —, doktorns prydliga rappade hus, det vördnadsvärda värdshuset »Morvilles vapen», kyrkan med sitt oproportionerligt höga torn, och prästgården, som låg nästan bortskymd bakom; och på andra sidan vägen parkmuren och grinden, där gamla Sara stod och neg oupphörligt.

Guy hoppade ur för att hälsa på henne och spara Bläsen, ty vägen genom parken bar starkt uppför; oaktadt man för bekvämlighetens skull låtit den gå i långa slingringar. Han sprang rakt uppför branten, tills han fick se den stora mörkröda sandstensbyggnaden — så förbi den ända till högsta punkten, där klippväggen stupade lodrätt ned mot hafvet. Vågorna slogo mot stranden nedanför; han hörde deras skvalp och brus; vinden — den salta, fuktiga vinden från sjön — blåste honom i ansiktet. Där ute låg den aflägsna randen, där haf och himmel möttes; där var viken, innestängd af ref; där Måsklippan med hela raden af andra mindre klippor, och nästan under honom, något till vänster, den lilla del af byn, som beboddes af fiskare, hvilkas båtar lågo och vaggade i mynningen af den lilla strömmen.

Guy stod och såg, som om han inte kunnat se sig mätt. Visst kändes ett smärtsamt grepp om hans hjärta vid tanken på hur han hoppats få visa detta för Amy, men det var ändå kärt att vara hemma, att andas denna luft och se hafvet — det gamla friska, fria hafvet.