Så många tankar flögo genom hans hufvud, att han trodde sig ha stått där en lång stund, när han vände sig om och sprang ned igen; och ändå kom han tids nog att möta Markham, innan tjänarne hunnit märka hans frånvaro.
Tjänarne voro verkligen icke många. Där var — tyvärr! — den så kallade William af Deloraine, som stod färdig att ta emot Bläsen; där var Arnaud, en gammal schweizare, som först varit resebetjänt och sedan hofmästare hos sir Guy; där var hushållerskan, fru Drew, också en gammal trotjänarinna, och sedan var det inga fler. Men deras välkommen var af hjärtligaste slag, då giggen med ett doft dån rullade genom den hvälfda portgången in på den djupa borggården, där, såsom Philip riktigt anmärkt, solen aldrig kunde skina in.
Så bar det af uppför stentrappan till den rymliga mörka vestibulen och sedan in i det stora dystra biblioteket, där en väldig brasa flammade; fru Drew framställde frågor beträffande rummet och middagen, och han själf bjöd Markham kvar till sällskap. Och så var Guy ändtligen hemma hos sig — i detta samma rum, där han brukat tillbringa alla aftnar under hela sin uppväxttid — framför samma gröna skinnstol, där hans farfar alltid hade brukat sitta.
Markham gick in på att stanna, och kvällen tillbragtes med att samspråka om allt nytt från Redclyffe. Markham talade med mycken bitterhet om kapten Morvilles besök och att denne behagat begära att få granska räkenskaperna — nog för det hvem som helst kunde få se dem, men ändå — en så ung man som han, och därtill närmaste arftagaren.
»Han kan inte låta bli att vara noga med allt hvad han gör», sade Guy. »Om ni hade honom här i
