skola där också. Det behöfdes bara nytt golf och att man tog bort en vägg; men härtill ville Markham icke samtycka, utan han ansåg det för ett oerhördt påhitt att ta skolan ifrån gamla Jenny Robinson.
»Jag förmodar, att pastorn menade, att hon skulle pensioneras», sade Guy.
»Han sade någonting sådant, men jag undrar just, hvem som skulle göra det, jag?»
»Det blir väl vi, förmodar jag.»
»Betala två skollärarinnor på en gång — den ena för att hon skall göra ingenting! Det var just ett snyggt förslag!»
»Hvarför det? Det måtte väl vara vår sak?»
»Dessutom kan jag inte inse, att hon inte är lika bra lärarinna, som hon alltid har varit.»
»Det kan nog hända», sade Guy leende. »Vi ha just aldrig varit beryktade för vår lärdom.»
»Kom inte med ny upplysning i vår socken, sir Guy, för då få vi ingen fred mer.»
»Jag skall ordna det med gamla Jenny», sade Guy. »Hvad huset angår, så måste det ske ofördröjligen. Hennes stuga är inte lämplig att hålla skola i.»
Brum, brum! Men fast Markham var en mycket styfnackad vicekonung, hade ett »måste» från den regerande baroneten kraftig verkan på honom, vare sig till godo eller ondo. Han kunde knota, men han lydde ändå, och pojken, som han hade brukat läxa upp och befalla öfver, hade fått det äkta Morvilleska tonfallet i sitt »måste», så att det inte kunde bli fråga om motstånd. Emellertid gjorde han ännu en invändning:
»Som ni vill, sir Guy, men rådjuren komma att bli skrämda och kvistarna bli afbrutna på ungträden, om pojkarne från fiskarbyn skola gå genom parken.»
