»Jag ansvarar för skadan. Om man en gång riktigt talar vid dem, kan man väcka deras hederskänsla, så att de inte röra något. Jag har sett litet, hur en riktig skola bör vara, sedan jag varit vid Easthill, och jag skulle vilja ha en likadan vid Redclyffe.»
Ett nytt brummande, och Guy fann, att han måste blidka Markham med att fråga efter alla hans brorsöner och brorsdöttrar.
Hela aftonen hade han fullt upp att tänka på och tala om, och känslan af öfvergifvenhet, som han så mycket fruktat för, kom öfver honom först då Markham hade lämnat honom och han stod ensam kvar i det stora halfmörka rummet, där han knappast hade varit, sedan den gången han fann sin farfar medvetslös i länstolen. Hur annorlunda hade det rummet inte förr synts honom, då hans glada lynne trotsade all dysterhet! Hvad det nu var länge sedan!
Hos Guy fanns ett visst anlag för melankoli, som hittills icke fått utveckla sig, tack vare god hälsa, yttre framgång och den tukt han öfvade på sig själf; men alltsedan hösten hade det börjat framträda, och denna kväll medförde mycket själslidande. Här stod han i sina förfäders hus och kände sig som en från ungdomen till olycka utkorad människa; hans öde hade väntat på honom till det ögonblick, då det skulle kunna drabba honom som allra hårdast.
»Men jag skall och vill bära det», sade han till sig själf, i det han lyfte pannan från spiskransen, mot hvilken han lutat den. »Jag var till uppsåtet en mördare, och hvad rätt har jag att knota som israeliterna med deras själfrättfärdiga ordspråk? Nej, jag må vara tacksam, att jag inte ens då fick gå under utan har fått tid att ångra mig och hopp att lyckas litet bättre en annan gång. Det blir en större nåd, än någon af oss
