ut honom angående sir Guy. Thorndale hade visst icke för afsikt att säga något ondt om honom, men han såg naturligtvis allting med sin väns ögon och sade, att sir Guy hade ett mycket behagligt sätt, gjorde ett godt intryck och var ganska begåfvad, men man kunde inte tala om honom på samma dag som om kusinen, allra minst hvad utseendet beträffade. Mycket angenäm, allmänt omtyckt, på allt sätt intagande till det yttre; men just nu var det något oklart med honom — skulder eller hvad det var. Morville hade fått lof att fara till Oxford för att ordna den saken. Men Thorndale ville icke uppge sig ha någon reda på det där; Morville ville naturligtvis inte gärna tala om det. Därpå började alla beundra samme Morville, redan bekant genom hörsägen, och hans vackra ansikte och kloka samspråk bekräftade allt hvad som sagts om honom.
Då efter den dagen Markhams opposition började bli mindre godlynt och sir Guys namn alltid mötte dem, hvarthelst de vände sig, kom den yngre afdelningen af familjen att betrakta honom snarast såsom en fiende, medan de äldre afvaktade hans myndighetsålder mera med fruktan än med hopp.
»Mamma!» ropade Edvard Ashford, då han en dag efter morgonbönen i kyrkan kom inrusande till sin mor. »Jag tror bestämdt, att sir Guy är hemkommen.»
»Sir Guy var i kyrkan!» ropade Robert i nästa ögonblick.
Pastorn bekräftade underrättelsen.
»Jag såg efter gudstjänsten, att han språkade med några af gubbarne, så jag gick sedan och frågade gamle John Barton och fann honom med tårar i ögonen och riktigt skälfvande af förtjusning; han sade, att han aldrig hade tänkt, att han skulle få höra den
