glada rösten än en gång men att sir Guy nu lofvat komma och hälsa på honom och läsa senaste brefvet från sjöman Ben.
»Det låter godt. Tänker du göra visit?»
»Ja. Om han också blott är här på ett par dagar, är det bättre att ha bekantskapen gjord.»
Pastorn begaf sig till herrgården vid tvåtiden på dagen och kom icke hem förrän nära fyra.
»Ja», sade han, »det är som James Thorndale sade — han är verkligen mycket behaglig och treflig.»
»Har du varit där hela tiden?»
»Ja. Han var inte inne, så jag lämnade mitt kort, och jag var på väg därifrån, då jag mötte honom vid afvägen till fiskarbyn. Han behöfde inte ha hälsat på mig, om han icke hade velat, men han kom fram mycket vänligt och tackade för visiten.»
»Är han lik kusinen?»
»Inte alls — hvarken så lång eller så vacker, men med ett mycket godt och behagligt utseende och en smärt, vig kropp, som ser ut som bara senor och ben. Han sade sig vara på väg till ladugården för att se på slaktoxen och frågade, om jag ville gå med. Vi kommo snart till den där stora grinden, som hålles så väl stängd. Han svängde sig genast öfver den och bad mig vänta, medan han sprang efter nyckeln; och om ett par ögonblick var han tillbaka.»
»Talade ni om några af de tvistiga sakerna?»
»Han började själf tala om skolan och sade, att den nya lokalen genast skulle ställas i ordning; för öfrigt resonerade han mycket förståndigt, sade, att han själf skulle tala vid Jenny Robinson, och var mycket glad, att du tänkt dig, att hon fortfarande skulle ha en småskola nere i fiskarbyn; så den saken är nu på rätt spår.»
»Om bara herr Markham tillåter det.»
