»Å, sir Guy är kung här. Vi träffade på Markham vid ladugården; då vi sett på kreaturen, råkade sir Guy få se några plankor, som lågo i en hög där, och sade, att de skulle just passa till golf i skolan. Markham började tala om en lada, som de voro ämnade till, men sir Guy sade, att ladan finge vänta; skolan måste ha försteget, och så gingo vi och sågo på den. Det är det, som har sinkat mig så länge, att mäta och göra beräkningar där; men nu hoppas jag också, att arbetet blir börjadt redan i nästa vecka.»
»Så förtjusande! Hvad mer kan man önska?»
»Jag tror inte han kommer att vara oss till något hinder i sådana saker, och i det personliga umgänget är han helt visst utmärkt behaglig. Jag skulle bara gärna vilja veta, om det är något på tok. Det förefaller så underligt, att han kommer hit öfver ferierna i stället för att som vanligt fara till sin förmyndare; och det låg liksom en skugga af nedslagenhet och vemod öfver honom, som icke är naturlig hos en så ung människa. Jag är rädd, att det är något på tok; sådana där mycket intagande människor äro ofta opålitliga. En sak glömde jag tala om. Vi höllo på att gå igenom skogsbältet på östra sidan af kullen, då han helt hastigt ropade till och frågade, hur det kom sig, att det gamla askträdet var märkt för att fällas. Markham svarade på sitt tvära sätt, att det icke var på hans utan på kapten Morvilles befallning. Sir Guy blef blossande röd och började säga något häftigt, men då Markham tänkte fortsätta med att säga något mer om samma sak, afbröt han honom och sade, att det gjorde detsamma; det blefve nog bra; han ville inte höra mer om den saken. Och sedan tror jag inte han sade ett ord, förrän vi voro framme vid byn. Jag fruktar, att det är något missförstånd mellan kusinerna.»
