Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/276

Den här sidan har korrekturlästs
272
ARFVINGEN TILL REDCLYFFE.

»Det är mera sannolikt, att herr Markham håller på att lära honom att vara svartsjuk på närmaste arfvingen. Vi få inte vänta oss två sådana som kapten Morville i samma familj, och det är väl, att det inte är värre.»

Allt hvad Ashfords sedan sågo af den unge baroneten ökade det goda intrycket; men de vågade ännu icke lita på skenet.

»Jaså, sångarne komma inte hit i år, därför att de måste till herrgården på julafton», sade Edvard en dag i misslynt ton.

»Jag har undrat», sade fru Ashford, »om det inte blir bra ensligt för den stackars unge mannen i jul där uppe i det stora tomma huset. Om vi skulle bjuda honom på middag till juldagen?»

Innan pastorn hann svara, utbrusto gossarne i så högljudda protester mot att »bjuda främmande på juldagen och förstöra all trefnad», att föräldrarne uppgåfvo förslaget.

Den dagen fruktade Guy i all synnerhet. Det fanns så många minnen, både härifrån och från Hollywell. Allt ifrån sin hemkomst hade han bemödat sig att göra hvad han ansåg som sin plikt, hade gått omkring till folket, gjort hvad han kunde för deras nytta eller nöje och ägnat rätt mycken tid åt sin läsning. Han hade skrifvit till pastor Ross för att begära råd angående Coombe Prior och hade förmått Markham att — ehuru motvilligt — uppmana arrendator Todd att reparera; men fastän det låg ett slags tillfredsställelse i att göra detta — fastän folkets tillgifvenhet gjorde honom godt och kom honom att känna samhörigheten mellan honom och dem — fastän utsikter att kunna göra nytta öppnades på alla håll omkring honom — så var alltsammans tungt och dystert; han