Markham nästan ångrade, att han berättat historien, då han såg hur sorgsen Guy blef, och han skulle ha ångrat det ännu mer, om han hade sett honom senare. Guy genomgick i sin ensamhet alltsammans — föreställde sig fadern som en tiggare vid hemmets port — längtande efter att få komma in — efter förlikning — men mött endast af vrede och bitterhet. Han föreställde sig den uppbrusande vreden och förtviflan, såg hur den unge mannen kastade sig på hästen och red därifrån i rasande fart utan att se sig för — så stöten — fallet— den förfärande stillheten, då hans kropp bars in i fädernehemmet och lades på bordet där — —. Vildt raseri — — och så en annan värld!
Guy tänkte sig så in i detta, att han nästan tyckte sig ha varit med själf.
Men han hade alltid tänkt mera på sin mor än på sin far. Han hade tänkt sig henne i samma väg som Amys mor men med en kärlek och ett förbarmande, som icke af något skulle kunna rubbas eller minskas.
En dag red han in till Moorworth och bad fru Lavers tala om allt hvad hon kunde påminna sig. Det ville hon alltför gärna och berättade nu, hur förvånad hon hade blifvit, då unge herr Morville hade kommit till värdshuset med sin unga, vackra hustru, men också hur glad hon hade känt sig öfver att han kom hem igen. Hon beskref fru Morville såsom mycket täck, med de vackraste blå ögon och ljust hår, men så blek och späd och blyg; och hon var som ett litet barn, som inte törs vara allena.
»Stackars liten», sade fru Lavers och torkade sig i ögonen, »när han skulle rida bort, hängde hon sig fast vid honom och grät och var så rädd att vara ensam, att han till slut bad mig komma in och se om
