än jag hörde ett anskri bakom mig. Stackars barn, om hon trodde, att han var kommen eller om hon anade något ondt — alltnog, hon hade kommit efter mig ut i förstugan och hörde hvad de sade. Inte tror jag hon fick riktigt reda på det, hon heller, för hon hade svimmat, innan jag hann upp till henne, och från den stunden var hon förfärligt sjuk.»
»Och dagen därpå dog hon! sade Guy och såg upp efter en lång tystnad. »Såg hon någonsin mig?»
»Nej, hon lefde inte mer än en half timme, sedan ni hade kommit till världen, och knappast det. Jag talade om för henne, att det var en son, men hon hvarken hörde eller såg; hon bara liksom domnade bort. Det var, som om hon hade försökt att säga sin mans namn en gång, men det var så otydligt, och så var andedräkten borta. Stackars barn!» fortfor fru Lavers och torkade bort tårarna. »Jag sörjde, som om hon varit min egen; men så tänkte jag på hur det skulle ha varit, om hon hade blifvit vid lif och hade erfarit, att han var död. Jag kunde aldrig tro då, att den dag skulle komma, då jag skulle få se er, sir Guy, stå där så frisk och duktig och stor. Jag trodde mest, att ni var död, när jag skickade efter pastorn för att döpa er.»
»Var det ni, som gjorde det?» sade Guy och ljusnade upp. »Då har jag mycket att tacka er för, fru Lavers!»
»Bevars, sir Guy», sade fru Lavers, gladt förlägen men utan att rätt fatta hans mening. »Ja, i den här bålen af äkta porslin var vattnet, och jag har alltid varit noga om den sedan, så den inte har fått komma i dagligt bruk. Herr Markham var närvarande; han kom strax förut, och glad var jag, för ingen trodde, att ni skulle bli vid lif.»
