lossa från allt ondt, så var det honom omöjligt att rätt känna detta såsom sant. Hvarför kunde han inte glädjas — hvarför inte ta det åt sig? Var det ett tecken till att han aldrig haft den rätta friden och fröjden i hjärtat — att all hans glädje hittills varit ett tomt sken?
Just som han tänkte så, förnam han tonerna af en julsång. Det var en af de melodier, han i sin barndom så mycket beundrat, och till och med nu, då hans öra och smak voro uppöfvade, var den, mildrad af afståndet och förbunden med gamla minnen, full af det mest uppfriskande och smekande välljud. Han drog upp gardinen, öppnade luckorna och såg ut på gården, där några figurer syntes stå. Så fort fönstret lystes upp, började sången på nytt; de välkända tonerna voro nu starkare och sträfvare, men de voro honom kära, oaktadt alla missljud, och han slog upp fönstret samt ropade åt sångarne, i det han kallade dem vid namn, och frågade, hvarför de icke kommo in i förstugan, såsom de brukade.
Den äldste af karlarne steg fram för att svara. Det var en så gammal man, att hans röst nu gjorde mera skada än nytta vid kyrksången.
»Det var så, sir Guy», sade han, »att några af oss tänkte, att ni kanske inte skulle tycka så mycket om, att vi kom och sjöng, när det nu inte är alldeles som förr här uppe på herrgården. Men vi tyckte också det var tråkigt att alldeles låta bli, när ni har varit borta så länge, och så kom vi öfverens om att börja litet, så fick vi se hvad ni sade.»
»Tack — det var snällt af er att tänka på det viset, James», sade Guy, rörd af de obildade människornas finkänslighet. »Jag hör hellre julsången än något annat. Kom till stora dörren, så öppnar jag för er.»
