Pastorn med fru och söner var också där, och med något samvetsagg för sin ogästvänlighet bjöd han nu sir Guy på middag en af de följande dagarna — klockan sex, sade han i tanke att bjuda flera till sällskap.
»Blir det inte störande för edra vanor? Ni äter ju annars tidigt? Får jag inte komma på te i stället?» frågade Guy.
»Om ni står ut med barnens bråk», sade pastorn.
»Det skulle bli mig ett stort nöje», sade Guy. »Jag längtar efter att göra deras bekantskap», och därmed lade han handen på Roberts axel. »Dessutom skulle jag vilja rådgöra med er, hur vi skola kunna bli af med den där fiolen i kyrkan utan att krossa James Robinsons hjärta.»
Saken ordnades på detta sätt, och Guy gick hem till sin lätta middag, sin grekiska och en liten uppfriskande titt i några af sina gamla favoriter i biblioteket.
De svåra stunderna, som brukat komma om kvällarna, återkommo icke mer. Han hade fullt upp att göra och intressen på alla håll. Korrespondensen om Coombe Prior fortfor, och fast det icke såg ut att bli så lätt att komma någonstädes med arrendatorn beträffande reparationerna, gjorde både Guy och Markham sitt bästa. Från pastor Ross kom ett nytt bref med underrättelser om och från Charles, hvilken lät hälsa, att han varit mer än ledsen öfver att inte kunna skrifva och att han tyvärr ännu var oförmögen därtill, men han bad Guy hjärtligt att icke upphöra att skrifva till honom och vara öfvertygad, att Charles alltid förblef densamme mot honom.
Pastorn tillade, att Charles varit värre däran än någonsin, så att man måst tillkalla en specialist från London, men att man nu hoppades, att han skulle
