hade ofta undrat på att han fick fara dit, men så kände han också till farvattnet, om någon gjorde det. Fru Ashford kunde ändå inte besluta sig för att gå in på förslaget, och gossarne kommo tillbaka till sir Guy i ett tillstånd af djup otillfredsställelse.
»Då bry vi oss inte om det», sade han. »Kanske det kan gå för sig i sommar; då skola vi försöka få er far med oss i båten. Men hvem har nu lust att följa med mig ut och skjuta kaniner i Cliffstonedungen? Arrendator Holt klagar bitterligen öfver all den skada de göra.»
Guy lockade gossarne med sig så långt, att de icke längre sågo hafvet, och lät dem till tröst begagna bössan så mycket mer än vanligt, att det var lycka, att han undgick att bli skjuten själf. Likväl hördes en och annan suck öfver den tilltänkta båtfärden.
»Kan ni inte glömma det där?» sade Guy småleende. »Jag skall säga er, att det visst icke var någon förlust för er, när allt kommer omkring, för vi få sannolikt intet lämpligt väder för roddturer på rätt länge. Hör! Hör ni dånet af dyningen?»
»Nej, hvad är det?» frågade gossarne, sedan de ett par ögonblick stått stilla och lyssnat på det aflägsna dofva bruset, medan vinden teg och vattnet vid stranden var lugnt och stilla.
»Det låter så före hårdt väder», sade Guy. »Jag inbillar mig, att det är bruset af stormen långt borta på hafvet, innan den har hunnit till oss. Hvad det är högtidligt!»
Det var till och med alldeles för högtidligt för gossarne, som började allahanda krumsprång och oljud för att döfva det allvarliga intrycket. Guy skrattade och deltog i deras munterhet, men så fort de hade gått hem, blef han stående stilla en lång stund, lyss-
