varmhjärtad och vänlig, inte en smula högfärdig — ja, det är min fasta tro, att han kommer att godtgöra allt hvad hans förfäder brutit.»
Charles höjde tviflande ögonbrynen.
»Hur kommer han öfverens med Philip?» frågade Laura.
»Utmärkt. Alldeles efter önskan. Philip är mycket nöjd med honom, och jag har under hela hemvägen berättat för Guy om hur bra Philip är och hvilken god vän han kan få i honom; och det är han så glad åt att tänka sig.»
Charles gjorde, osedd af fadern, en öfverdrifvet förvånad min.
»Jag sade åt honom att ta hunden med sig. De voro så goda vänner. Det vore väl, om man kunde krya upp honom litet; han sörjer ännu så häftigt. Ridhästen och stallknekten komma efter.»
Det var nu tid att gå ned och äta middag, och sedan Charles gjort sura miner åt alla de goda saker hans mor föreslog honom, behagade han slutligen lofva, att hon fick skicka upp det och det, som han icke precis kunde påstå, att han afskydde; och så blef han ensam med sitt misshumör och lilla Charlotte, tills Amy kom upp efter middagen och aflöste systern.
Då Amy kom ned igen till tedags, höll man på att tala om Philip, hvilkens historia Guy icke riktigt hade reda på.
Philip var ende sonen till fru Edmonstones bror, prosten Morville, en framstående och begåfvad man, som varit död nu i fem år. Jämte Philip hade han efterlämnat döttrarna Margaret och Fanny, då tjugufem och tjugutre år, medan Philip var nyss fyllda sjutton. Gossen var primus i sin skola och hade de högsta vitsord för såväl kunskaper som flit och upp-
