Guy sprang öfver borggården ut till västra sidan af byggnaden och arbetade sig uppför sluttningen rakt emot vinden, som nära nog dref honom ned igen; och då han ändtligen nådde högsta punkten, kom den emot honom med sådan våldsamhet, att han knappast förmådde stå. Hur det var, lyckades han hålla sig kvar och blickade ut öfver hafvet. Sjögången var fruktansvärd; på ena sidan, där vågorna träffades af månstrålarna, blänkte de som silfver, medan på den andra skuggan var svart som bläck, allt i ständig växling, så att man icke kunde fixera dem ett enda ögonblick; det bländhvita skummet flög högt upp, och Måsklippan aftecknade sig mörk, hög och djärf. Bränningen bröt sig med åsklikt dån mot klippan, skummet slog honom i ansiktet, så högt han än stod, och stormen tjöt omkring honom, som om den velat störta honom ned från hans plats; men han stod fast och spejade ut öfver hafvet. Syntes där icke en skeppsmast mot den silfverskimrande hafsytan bortom skäret strax väster om Måsklippan? Jo, det var en skeppsmast; den stod stilla och lutade; det kunde icke råda något tvifvel om att icke ett fartyg hade stött på det farliga grundet vid mynningen af bukten. Så småningom, då hans ögon hade vant sig vid den skumma belysningen, kunde han till och med urskilja fartygets skrof. Han spejade genom kikaren men kunde icke se någon ombord, icke heller några båtar i närheten; men på en af de mindre klipporna upptäckte han något, som rörde sig. Hjälp, ögonblicklig hjälp var hans första tanke, och han såg nedåt fiskarbyn. Där syntes ljus i stugfönstren, och han hörde enstaka ljud, som om folk varit i rörelse där nere.
Han sprang till ena sidan af klipputsprånget, där det fanns ett slags stig mellan buskarna — otillgänglig
