»Ja, ja», sade gubben Ledbury, »där äro de, och hvad det skall bli af dem, vet inte jag. Jag har aldrig sett en båt ute i sådan sjö alltsedan den natten, då min stackars bror Jack strök med och Will Ray på samma gång.»
»Jag ser dem», sade Guy, som nu tagit fram sin kikare. »Hur snart ha vi floden här?»
Det var en fråga af vikt, ty skären omkring Måsklippan voro öfversvämmade, innan vattnet stod som högst, och det till och med i lugnt väder. Alla sågo upp på månen, och därpå hördes ett enstämmigt rop från fiskarne, att det skulle dröja blott tre timmar — det vill säga, man hade en enda timme på sig.
Utan ett ord till sprang Guy från bryggan till båthuset, låste upp och visade genom åtbörder, att största båten skulle ut. Karlarne hjälpte till med kraftiga armar, och där stod den nu på den smala, steniga strandremsan, som var den enda trygga landningsplatsen i hela bukten; Guy kastade dit en tågrulle och ropade med sin klara befallande röst: »Fem följa med mig!»
Nu var det slut med all tvekan. Det var modiga karlar, som blott saknat en ledare, och med sir Guy i spetsen voro de färdiga till hvad som helst. Icke blott fem utan tjugufem erbjödo sig, och till och med i ögonblickets ifver och brådska tårades Guys ögon af en hjärtevarm känsla vid åsynen af hur beredda dessa fattiga människor voro att våga sina lif på hans uppmaning.
»Tack, tack», ropade han. »Men inte alla — du, Ben Robinson, Harry Ray, Charles Ray, Ben Ledbury, Wat Green.»
Alla voro unga karlar utan familj eller några som berodde af dem, och för hvart namn, som ro-
