pades upp, ljöd svaret: »Ja, sir Guy!» med beslutsam ton.
»Det vore nog bäst att ha en båt till», sade Guy: »Herr Brown, fortfor han, vänd till kikarens ägare »går det an att få låna er båt? Den är både stark och lätt. Tack! Det är bäst, att Martin tar rodret, han känner till skären.» Därmed började han ropa upp roddarne, men vid sista namnet betänkte han sig ett ögonblick.
En lång, starkt byggd ung fiskare begagnade sig häraf för att tränga sig fram.
»Får jag inte följa med, sir Guy?»:
»Å nej, Jem», sade Guy. »Kom ihåg», tillade han med lägre röst, »din mor har ingen mer än dig. Hör!» ropade han nu gladt. »Jack Horn du! Du kan sköta din åra. Nå, äro vi klara nu allihop?»
»Alla klara, Sir.»
Båten sköts ut, icke utan mycken svårighet, så hög som sjön gick; folket grep till årorna med en blick utåt sjön, en inåt bryggan och slutligen en på den unge styrmannens ansikte. Föga anade de den häftiga rörelse, som kom hans hjärta att slå, då han tog rodret för att bärga andras och våga eget lif — glädje öfver att få våga något, ifver att rädda dem, som så beredvilligt anförtrott sig åt hans ledning; bäggedera blandade med det allvarliga medvetandet om att hans unga lif stod på spel, och en hastig tanke på det, som han ännu så djupt ångrade. Allt detta flög genom hans själ, men i hans drag lästes ingenting annat än hurtigt mod.
Fast det var natt, hade underrättelsen om skeppsbrottet hunnit ända till öfre delen af byn, och pastor Ashford, som stack ut hufvudet genom sitt fönster för att höra efter hvad som stod på, fick af flera
