sig! Här kommer en by igen! Då är det slut med alltihop!»
Det tycktes, som om Markham hade funnit någon lättnad i att stormgräla på fiskarne samt och synnerligen, medan pastorn försökte få reda på hur saken verkligen förhöll sig. De gamla fiskarne ansågo, att faran visserligen var mycket stor men att försöket visst icke var förtvifladt; de sade, att de unga karlarne alla voro goda roddare och att sir Guy mycket noga kände farvattnet; största faran var, att han icke skulle kunna sköta rodret i sådan sjögång, men de hade sett, att han icke var öfverdådig, fastän han var mycket djärf. De lyssnade undergifvet på herr Markham men sade sedan sakta till pastorn, att det skulle ha varit förspilld möda att söka hålla sir Guy tillbaka.
»Vet pastorn», sade gamle James Robinson, »han kommenderade just som en kapten på en örlogsman, och jag tror då inte, att herr Markham själf, hvad han än säger, skulle ha kunnat säga honom emot.»
»Er son är med ute?»
»Ja, det är han, och jag ville inte säga ett ord emot. Jag vet, att sir Guy inte vågar andras lif för intet, och om min Ben kommer helskinnad tillbaka, hoppas jag med Guds hjälp, att detta skall bli en nyttig lärdom för honom.»
»Var det han, som erbjöd sig att fara ut redan innan sir Guy kom? Det sägs så.»
»Ja», sade gubben med på en gång glad och vemodig uppsyn. »Ben har mod, så det räcker till; men se det är just skillnaden: han skulle ha gjort det därför att det var lifvadt och för att vara styfvare än de andra; men sir Guy, han tänker på hvad som är rätt. Gud gifve det gjorde intryck på min Ben!»
