Regnet kom störtande ned igen, nu mindre våldsamt och snabbare öfvergående än förut men tillräckligt häftigt för att skrämma bort de flesta från bryggan, där endast pastorn, förvaltaren och några af de lifligast intresserade fiskarne stannade kvar. De kunde ingenting se, medan det mörka, snedt fallande regnet svepte fram öfver vågorna och förenade vattenytan med det lågt hängande molnet; och rytandet af bränningarna i förening med vindens tjut var förfärligt. Ingen talade, förrän slutligen de svarta konturerna af Måsklippan började skymta skarpare fram, månen glimmade genom ytterkanten på molnet och de rullande i böljorna åter syntes klarare.
»Se — se!» skrek unge Jem, änkans son.
»Där ä' båtarna!»
»Den ena!»
»Hvar, hvar, för Guds skull? Där syns ju ingenting!» ropade Markham.
»Jo, jag ser båda», bedyrade Jem. »Hvar är kikaren — herr Browns kikare?»
Markham höll på att ställa in sin egen kikare, men hvarken hand eller öga ägde nog stadga; han mumlade: »Usla kikare!» och började så gå fram och tillbaka i brinnande oro. Pastorn följde honom och försökte säga några vänligt deltagande ord, ty han kände verkligt medlidande med den gamle. Markham var icke otacksam, men han var nära nog förtviflad.
»Det är samma historia om igen», sade han. »Han är precis så gammal nu, som fadern var, fast han aldrig var sådan som sir Guy — aldrig — hur skulle han också ha kunnat vara det? Sir Guy är den siste af dem allihop och den bäste med — det skulle han ha blifvit — det var han — —. Gud gifve jag hade
