varit med, så att vi finge dö tillsammans, om han går under.»
»Se!» ropade Jem, hvilken, då man förbjudit honom att följa med, tog skadan igen genom att desto ifrigare begagna sina ögon. »Nu äro de så långt som midtför West Cove. Ser ni dem inte på den där ljusa fläcken?»
Månen hade nu gått ned, men det första skimret af gryningen började falla på Stora Måsklippan, så att dess remnor och klyftor framträdde i olika nyanser. Då och då tyckte sig Jem se båtarna men aldrig så klart, att han lyckades öfvertyga de andra om att de icke hade kantrat bland de väldiga bränningarna i detta farliga farvatten.
Pastor Ashford hade lånat förvaltarens kikare och spejade utåt det skär, där de skeppsbrutna tagit sin tillflykt.
»Det är någon, som har gått ur båten och klättrar på klipporna. Kan du se honom, Jem?»
»Nu ser jag», ropade herr Brown. »Det är två stycken, och de klättra fram på läsidan af de höga klipporna.»
»Ja visst, ja», sade gubben Ledbury, »de kunna inte komma fram till de flata skären med båten — de få ta ut en tågända. Raska pojkar!»
»Hvar äro båtarna?» frågade pastorn.
»Det kan jag tala om», sade Ledbury; »de ha säkert lagt sig i lä om Lilla Måsklippan. Där finns en järnring, som sir Guy lät sätta dit en gång för att göra fast båten vid. Där lägga de nog till nu, och de där båda gå väl med ändan bortåt skäret, så att de stackrarna, som sitta där, kunna få något att hålla sig i, när de skola krypa bort till båtarna.»
