förande; ja, han hade visat en så framstående förmåga och en sådan arbetskraft, att det förespåddes honom en lysande bana vid universitetet.
Fadern dog efter en så kort sjukdom, att sonen icke hann hem, och efterlämnade så liten förmögenhet att delas mellan de tre barnen, att Philip, som icke ville, att systrarna skulle lida för hans skull, öfvergaf tanken på den lärda vägen och gick in vid arméen.
Sir Guy for upp, när han hörde detta.
»Så vackert af honom!» utropade han. »Men hvilken skada! Om farfar bara hade fått veta det …»
»Det sade jag strax», inföll herr Edmonstone. »Ja, det visste nog Philip med; men han visste också, att ingen af oss skulle gå in på något sådant, så han tog saken i sina egna händer, frågade ingen till råds, skref själf till lord Thorndale, hvilken du nog känner, och fick alltsammans ordnadt, innan vi visste ordet af.»
»Man kunde nästan vara afundsjuk på honom för att han fick tillfälle att göra ett sådant offer», sade sir Guy, »dock måste man beklaga honom.»
»Det var förhastadt af honom, fastän i god afsikt», sade fru Edmonstone. »Det hade ju varit bättre, om han sökt något stipendium vid universitetet och gått den väg han passar för.»
»Och nu är Fanny död, och Margaret har gift sig, så det blef till ingen nytta», fortfor herr Edmonstone. »Men du får inte tro, att han är opraktisk heller; jag tar hellre råd af honom än af någon annan, när det gäller en häst till exempel, och jag hör aldrig annat än hur nyttigt hans sällskap är för andra unga män.»
»Berätta om herr Thorndale, pappa», sade Laura.
»Du känner väl lord Thorndale, Guy? Han bor ju inte så långt från er. Jaså, inte närmare? Nå, andre sonen, James, var under Philip i skolan …»
