»Om jag kunde få den äran att tala med sir Guy själf — —»
»Ja», sade Guy.
»Jag ber om ursäkt», sade kaptenen, medan alla skrattade, »jag hade inte klart för mig, att sir Guy var en så ung herre. Detta var något, som hvem som helst kunde haft skäl att vara stolt öfver, och jag har aldrig sett något liknande. Ni kommer att ha heder af det, hvar ni än är; vi allesammans ha er att tacka för våra lif.»
Guy afbröt honom icke, men han var mycket glad, när det var slut. Han skulle själf i kaptenens ställe icke velat bli afbruten i sin tacksägelse, och dessutom var det en glädje att se på Markham, hvilkens ögon glänste och strålade af fröjd, då han för första gången fick känna sig med rätta stolt öfver en medlem af den familj, han med så trofast hängifvenhet älskat.
TJUGUFJÄRDE KAPITLET.
Det fanns fera än Guy och de unga Edmonstonarne, som hade en ledsam höst; också pastor Ross hade sina pröfningar, om än icke alldeles af samma slag. Han saknade sin dotter mycket; hela hans hus kom i olag; flickorna i skolan voro stygga, och hvarken han, fröknarna Edmonstone eller lärarinnan kunde få reda på de verkligen skyldiga; deras undersökningar medförde ingenting annat än en förvirrad massa af ömsesidiga anklagelser, på hvilka ingen kunde bli klok. Kokerskan hade aldrig något att koka soppa på åt de fattiga; pastorn kunde aldrig hitta de böcker
