han behöfde för egen eller andras del, och hans skjortor saknade alltid knappar.
Mary måste under tiden stanna och sköta en hel familj, som fått mässlingen, därpå hälsa en ny brorson välkommen till världen och slutligen styra med hans dop, men till jul hade hon lofvat att komma hem, och det löftet höll hon.
Pastorn hade den tillfredsställelsen att få hämta henne vid stationen dagen före julafton och sedan på kvällen se henne sitta på andra sidan bordet, som hon brukade, sysselsatt med att sy i de felande knapparna. Hon var förtjust öfver att höra, att han skrifvit färdiga alla sina julpredikningar, så att han hade tid att språka med henne hela kvällen. Att skrifva bref var icke hans starka sida, så det var mycket att berätta och fråga om.
»Jag har så sällan fått bref från Hollywell också» sade hon. »Det beror väl på Charles' sjukdom, kan jag tro. Tycker du, att han verkligen är bättre nu?»
»Ja, mycket bättre. Jag glömde tala om, att de vilja ha dig med på sin julbjudning i morgon afton.»
»Å, är han så bra, att de icke uppskjuta den? Då kanske han är uppe ur sängen?»
»Nej, han ligger fullständigt orörlig och är mycket afmagrad. Jag tror aldrig, att jag har sett honom så plågad som denna gången, men å andra sidan har jag aldrig heller sett honom vara så tålig eller ta så mycken hänsyn till omgifningen. Detta förvånade mig desto mera, som han att börja med tycktes återfalla i alla de ovanor, han förut hade lagt bort; han var så kinkig: och retlig, att hans stackars mor såg alldeles utsliten ut; men det måtte ha varit, innan sjukdomen riktigt bröt ut, och sedan han blef liggande, blef det helt annorlunda.»
