»Stackars liten Amy!» sade Mary och frågade icke mera men beslöt att själf göra sina iakttagelser.
Hon träffade icke någon af Edmonstones förrän andra kvällen, ty vädret var slaskigt; det kom blott en liten biljett med löfte om att vagnen skulle få hämta henne och hennes far på eftermiddagen.
Hela familjen utom Charles var församlad i salongen, då Mary anlände, men hon hade ögon endast för Amy. Denna var klädd i hvitt med gröna blad i håret; hon såg icke ledsen ut men var magrare och blekare än på sommaren, och hennes tal och skratt saknade den gamla barnsliga hjärtligheten. Mary kom ihåg, hurudan hon varit vid skogspromenaderna i somras, och kände sig öfvertygad om att något mera än Charles' sjukdom tryckte på henne — och dock hade hon icke alls samma jäktade uttryck som Laura.
Det blef icke mycken tid för Mary att språka med Amy, ty det var en hel mängd främmande, mest unga fickor och barn, och Amy hade fullt upp att göra med att roa dem. Hon såg trött ut, och det var tydligt, att hon ansträngde sig till det yttersta.
Mary sade slutligen vänligt åt henne, att hon icke såg kry ut.
»Det är bara att jag är så dum», sade Amy med ett vemodigt leende. »Ingenting blir roligt utan Charlie.»
»Det har varit en ledsam höst», började Mary, men hon blef helt förlägen, ty Amy blef blossande röd öfver ansikte och hals; dock hämtade hon sig snart och svarade efter någon tvekan:
»Å, Charlie är mycket bättre nu, och det är så roligt. Jag är också så glad öfver att ha dig hemma igen, Mary.»
»Vi skola söka rätt på något efter musik», ropades det från andra ändan af rummet. »Hvem skall spela?»
