»Philip säger, att han fick klå honom jämt», inföll Charlotte.
»Philip räddade honom från ett eller annat snedsprång», fortfor hennes far. »Lord Thorndale var mycket tacksam därför, bjöd Philip hem till dem och har på alla sätt tagit sig an honom. Det var han som skaffade Philip hans officersfullmakt, och nu är sonen vid samma regemente. Det är förlagdt i Broadstone, helt nära här; unge herr James är där, en så hygglig och städad ung man som man kan vilja se. Vi måste bjuda honom på middag snart, mamma, och Maurice med, eller hur? Maurice är en ung irländare, en släkting till mig, en mycket bra pojke i grund och botten, men litet vild, förstås. Det var jag, som öfvertalade lord Kilcoran att sätta honom på det här regementet; ingenting är så bra som ett godt föredöme, sa’ jag, och Kilcoran gör alltid som jag säger. Det behöfver han heller inte ångra. Maurice har varit riktigt stadig en tid.»
»Å det var sant, pappa», inföll Charlotte, »Maurice har varit ute och kappridit med en lånad häst, och hästen stupade i kyrkbacken och förstörde knäna.
»Se, så där är det», utbrast herr Edmonstone, »bara jag vänder ryggen till!»
Så började man tala om familjeangelägenheter, och den tystlåtne gästen var för en stund glömd.
TREDJE KAPITLET.
»Hvad skall jag ta mig till med honom?» sade Charles till sig själf med blicken fäst på sir Guy Morville, som satt vid bordet och läste.
