»Liten Amy», sade herr Edmonstone. »Hvar är hon? Hon gör det allra bäst. Amy, kom och spela för dem!»
Amy reste sig för att gå till pianot, men hennes kinder blossade på nytt, och det föll Mary in, att hennes rykte som »speleman» grundade sig på det lyckade sätt, hvarpå hon och sir Guy föregående jul hade ledt leken. Hennes mor kom henne i detsamma till mötes och hviskade:
» Vill du inte helst slippa, barnet mitt?»
»Å, det går nog.»
Jag tänkte skicka dig dit upp till Charlie; han har legat ensam så länge nu.»
»Å tack, kära, snälla mamma!» kom det fram med en. suck af lättnad.
»Här ha vi Charlotte, som brinner af lust att få bli 'speleman'», sade fru Edmonstone. »Vill ni låta henne försöka, kanske, för jag tror, att Charlie saknar sin lilla sköterska.»
Amy gick obemärkt sin väg och kom upp i Charles' rum med hjärtat fullt af tacksamhet för den moderliga omtanke, som alltid, såvidt som möjligt var, sökte skona henne.
Charles hade somnat; Amy tog tyst en schal öfver axlarna och satte sig att hvila i det halfskumma rummet. Tystnaden omkring henne var en lisa efter allt sorlet där nere, pratet och skrattet och kvickheterna, som föreföllo henne så dumma och tråkiga. Det fanns bara två människor, som kunde göra en bjudning rolig, och det var därför det var så annorlunda i fjol. Nu undrade Amy, om hon var den enda, som kände sig så ledsen och trött; men det var blott för ett ögonblick — sedan mumlade hon halfhögt för sig själf:
