»Pastorn var mycket nöjd med det, vet du, Amy, sade han till slut. »Jag önskar, att du hade hört den ton af öfvertygelse, hvarmed han sade: 'Han kommer bestämdt att kämpa sig igenom'!»
Amy svarade endast med att luta sig ned och kyssa sin bror på pannan.
Veckan efteråt kom bref till Charles från Guy själf.
»Amy, här är något för dig att läsa», sade Charles och höll upp brefvet emot henne, då hon kom in i rummet.
Hon kände genast igen stilen.
»Vänta litet, snälla Charlie», bad hon och sprang ut igen. Hon uppsökte sin mor, hvilken hon lyckligtvis fann ensam, och sade med bortvändt ansikte: Mamma, säg, tycker du, att jag skall låta Charles visa mig brefvet från Guy?»
Fru Edmonstone tog hennes hand och drog henne till sig, så att hon kunde se ansiktet under de skymmande lockarna. Handen darrade, och hela ansiktet glödde af ifver.
»Ja, käraste barn!» sade hon, ty det var henne omöjligt att svara annorlunda. När dottern sedan skyndat bort, undrade hon först, om hon varit oförståndig och handlat orätt mot sin älskade lilla Amy; men så sade hon återigen till sig själf, att detta missförstånd måste och skulle bli förklaradt en gång.
Det stod icke ett ord om Amy i brefvet, men antingen detta eller något annat, hvad det nu var, gjorde henne gladare till mods än hon på länge varit. Det såg ut, som om nyåret med sina längre dagar haft med sig ny tröst och trefnad, då Charles, hvilken alltsedan oktober månad hade legat till sängs, ändtligen kunde lyftas till schäslongen och på den skjutas
