i hela historien, men han vill ju inte säga något för att göra saken klar, annars skulle vi ha honom här i morgon dag.»
Detta var första gången herr Edmonstone verkligen uttryckt någon önskan att återkalla Guy, och det var på detta Charles syftade i sitt bref.
Tyranniet öfver Charlotte utöfvades, medan de andra sutto vid middagsbordet och dessa båda voro ensamma. De talade om strandningen väl för tionde gången, och Charles blef så ifrig, att han bedyrade, att han genast måste skrifva till Guy, befallde henne att ge honom skriftygen och hotade, då hon tvekade, att resa sig upp och räcka sig efter dem, hvilket hade Varit ändå mycket skadligare. Hon ville skrifva efter hans diktamen, men han ville icke gå in på det, i den tro att deras mor inte skulle anse det passande, hvarpå han började med mycken energi men snart fann, att så van han än var att skrifva i liggande ställning, gick det nu mindre bra än eljest. Han hördes mumla så här, medan han skref:
»Hvilken penna du har gifvit mig, Charlotte! Se så, en plump! Doppa åt mig, är du snäll, och tag upp plumpen, innan den blir ännu mer lik en spindel!»
»Vill du inte börja om?»
»Nej, det här har redan kostat för mycket besvär. Jag har ingen styrsel i fingrarna alls. Nu bär det af i andra hörnet på papperet. Så där ja — C. M. E. Här är det — vill du ta och lägga in det? Om han. kan läsa det, så är det tur. Så mina armar värka!»
Jag hoppas, att det inte har gjort dig skada, Charlie, men jag är säker på att han kommer att bli mycket glad åt det. Å, det var mycket bra, att du sade det där om Amy!»
