Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/318

Den här sidan har korrekturlästs
314
ARFVINGEN TILL REDCLYFFE.

»Hvem bad dig läsa det, slarfva?»

»Jag rådde inte för det — du har skrifvit så stora bokstäfver.»

»Jag borde väl rätteligen inte ha sagt det där», sade Charles, »och du behöfver inte tala om det för henne; men det var omöjligt att låta bli.»

»Kommer du ihåg, Charlie», sade Charlotte; i det hon med mycken belåtenhet präntade utanskriften, »hur vi sutto här den kvällen han först kom och hur du inbillade mig det där om den dödliga osämjan?»

»Jag inbillade dig visst ingenting», sade Charles, »men ovänskapen är bara på ena sidan.»

»Tänk, så tråkigt vi ha haft i vinter utan Guy», suckade Charlotte; »om pappa inte förlåter honom efter det här, så vet jag ingen råd.»

»Jag önskar det visst af hela mitt hjärta», sade Charles, »men logiskt taget, ifall du begriper det, står saken ungefär som förut. Inför rätta skulle det inte precis anses som ett friande vittnesmål.»

»Du måtte väl inte tro på de där fasliga historierna?»

»Jag tror att Guy har spelat just lika mycket som jag själf, men jag skulle vilja se honom frikänd på bevis, som inte ens Philip kunde klandra. Om jag vore som en annan människa, skulle jag snart skaffa bevisen. Om du kunde låna mig ett ben på ett par dagar, Charlotte.»

»Ja, om jag det kunde!»

»En sak skall ske», fortfor Charles; »pappa måste själf sammanträffa med Guy, när han fyller tjuguett år. Nu, när don Philip är ur vägen, tror jag mig om att kunna åstadkomma det.»

»Om han finge komma hit!»