Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/320

Den här sidan har korrekturlästs
316
ARFVINGEN TILL REDCLYFFE.

Markham fattade detta och deltog med honom men sade, att de fingo fira hans bröllopsdag så mycket festligare. Guy kunde ingenting svara, men den gamle förvaltaren såg ett smärtsamt uttryck i hans ansikte.

»Sir Guy», sade han, »är det detta, som är felet med er? Var inte ond på att gubben frågar; jag hoppas af allt hjärta, att ni inte har råkat illa ut på något sätt.»

»Tack, Markham», sade Guy med ansträngning, jag kan inte säga något annat, än att jag inte har något att skämmas för.»

Härmed måste den gamle vännen låta sig nöja, och kort därefter reste Guy till Oxford igen.

Så kom mars månad. Charles låg icke längre så absolut orörlig som förut och kunde nu skrifva bref själf, men han kunde ännu icke begagna kryckorna, och därmed smälte alla hans stora planer bort, utom den att förmå herr Edmonstone att resa till London för att där sammanträffa med Guy och Markham och genomgå de formaliteter, som nödvändiggjordes af Guys inträdande i laglig myndighetsålder. Han hoppades mycket af Guys personliga inflytande och sade till sin far: »Pappa vet, att ingen har råkat honom än utom Philip, och han kanske kan förtro dig saker, som inte kunde sägas åt honom.»

Detta var ett argument, som herr Edmonstone tyckte om.

»Ja visst, jag är ju äldre och har mera erfarenhet, och så är den stackars Guy mycket fäst vid oss, inte sant, Charlie?»

Charles skref alltså till Guy och bad honom möta sin förmyndare och Markham i London tisdagen efter påsk. »Om du vill klarera upp den där sagan om vadhållningen», skref han, »så kan allt ännu bli bra.»