Guy suckade, då han lade brefvet ifrån sig.
»Allt förgäfves, du snälla Charles!» sade han för sig själf. »Lika förgäfves som mina bemödanden att hindra min arme morbror att sjunka allt djupare. Men är det rättvist», fortfor han med häftighet, »att uppoffra andras lycka för att dölja ett enda steg utför i en människas lif, som inte vill låta rädda sig? Dock» — han tryckte hårdt ihop läpparna — »är detta den undergifvenhet jag har kämpat för att vinna? Att strax i början taga ett steg, som jag själf inte kan anse för fullkomligt rätt, vore just sättet att draga lidande och sorg öfver Amy, och då vore det först riktigt mitt fel.»
Guy slog beslutsamt dessa tankar ifrån sig för att sätta sig ned och skrifva till Markham, hvilken han bad på vägen till London stanna öfver i S:t Mildreds och utbetala kvartalets inackordering för lilla Marianne till fröken Elisabet Wellwood. Därpå fördjupade han sig på nytt i sitt arbete, och sin myndighetsdag firade han endast med trägen flit och vemodiga tankar.
TJUGUFEMTE KAPITLET.
»Nu gäller det», tänkte Guy, i det han afskedade droskkusken och sedan gick uppför trappan till hotellet. »Måtte jag få kraft att stå emot!»
Dörren slogs upp; han såg framför sig herr Edmonstone, Markham och ännu en person till — var det inte Sebastian Dixon? Alla ilade emot honom, då han kom in, och herr Edmonstone ropade, i det han grep båda hans händer och tryckte dem:
