Handtryckningen var lång och kraftig. Guy höll ett par ögonblick handen för ögonen och sade sedan:
»Det är för mycket — jag fattar det inte. Men hur visste du, att den här saken behöfde förklaras?» fortfor han, vänd till morbrodern.
»Jag fick höra det af herr Markham, och du måste göra mig den rättvisan att tro, att jag blef på det högsta förfärad och ledsen öfver att få veta, att du i ditt ädelmod — —»
»Saken hänger ihop så här», sade Markham. »Ni gaf mig ett uppdrag till fröken Wellwood i S:t Mildreds. Den äldre systern var inte inne, och medan jag väntade på henne för att erlägga betalningen, kom jag i samspråk med den yngre, fröken Jane. Hon berättade för mig, att flickan, herr Dixons dotter, jämt och samt talade om hur snäll ni varit, i synnerhet en morgon i S:t Mildreds, då ni hade hjälpt hennes far ur någon svårighet. Jag kom att tänka på, att detta kunde kasta nytt ljus öfver saken, hvarför jag i dag sökte upp herr Dixon med det resultat ni själf har hört.»
»Om jag kunde bjuda till att tacka er allesammans!» sade Guy.
»För mig är det tack nog att se er vara som förr igen», sade Markham. »Tänkte ni kanske, att jag skulle sitta lugn och lämna er i den klämma ni satt er i genom ert slarf med att icke skrifva upp era utgifter?»
»Och morbror!» sade Guy och såg på denne, som om det varit honom en särskild glädje att få stå i förbindelse till honom. »Du kan aldrig ana, hur mycket jag har att tacka dig för.»
»Jag förtjänar inga tacksägelser alls», sade Sebastian, »ty var det icke jag, som var orsak till att misstanken kunde drabba dig? Det är alldeles nog
