för en usling som jag att en enda gång kunna godtgöra något ondt, som jag förorsakat. Å, om jag blott kunde föra din far tillbaka igen till hvad han var, när jag först såg honom, just sådan som du nu är!
Han höll på att hängifva sig åt ett af de halft teatraliska, halft uppriktigt menade utbrott af själfförebråelser, för hvilka Guy fasade, och det var väl, att herr Edmonstone på sitt fryntliga sätt föll in:
»Se så, det som en gång skett kan nu inte vidare hjälpas, och jag har oändligt med göromål här, så vi få inte hålla tal längre. Vill ni inte stanna kvar, herr Dixon. Sitt ned och läs tidningen, medan vi underteckna de här papperen. Ni får lof att äta middag med oss och dricka er systersons skål, fast det icke är den rätta dagen.»
Guy blef mycket glad åt att herr Edmonstone verkligen tänkte på att bjuda Dixon, liksom också Markhams grannlagenhet mot morbrodern gladt och rört honom. Dixon, som lärt sig betrakta föräldrar och förmyndare såsom fiender och tyranner, stammade och såg på en gång förtjust och förlägen ut; men det kom slutligen fram, att han icke kunde stanna, ty han hade repetition till en konsert. Han inbjöd dem allesammans till denna och skildrade den i så glödande färger, att Guy kunde haft lust att gå dit; men de båda andra herrarne skyndade sig att säga, att de hade alldeles för mycket att göra. Och nästa minut sade Guy till sig själf, att herr Edmonstones gladlynta ansikte och muntra röst var bättre än någon musik utom på Hollywell.
Han gick utför trappan med sin morbror, hvilken hela vägen svärmade om sin musik, glad att finna ett öra, som uppfattade hvad han menade, och var alldeles för upptagen för att ens höra på Guys upprepade
