tacksägelser; hans sista ord gällde »en storartad bariton».
Guy gick långsamt tillbaka upp igen, i det han försökte samla sina tankar; men när han kom tillbaka till att Amy verkligen åter var hans, var det, som om det gått rundt för honom af hänryckning, och han slog hastigt upp dörren för att åtminstone förvissa sig om herr Edmonstones närvaro.
Denne skakade än en gång hjärtligt hans hand.
»Så, här ha vi dig nu igen! Jag var rädd, att han skulle ta dig med på sin konsert, när allt kom omkring. Jag tror du skulle ha lust, hvasa? Skall du kanske stanna i London för den sakens skull — låt höra?»
Det var välgörande att höra herr Edmonstones hjärtliga skratt, då han klappade sin myndling på axeln; och dennes rodnad och leende, då han skakade på hufvudet till svar, samt förmyndarens betydelsefulla blinkning läto äfven Markham förstå, hvad det var frågan om.
Nå ja», sade herr Edmonstone, »karlen är mer gentleman än jag trodde. Han är nog inte så dålig i grund och botten, det tror jag. Han blef allt riktigt förfärad, när han upptäckte, hur han hade ställt till för dig.»
»Han är mycket ädelsinnad», sade Guy. »Å, det finnes många stora sidor hos honom.»
»Stora sidor?» sade Markham. »Jag vet just inte det. Han har förfallit mycket sedan den tiden jag såg honom senast, men det var ju väl, att han själf insåg, att det inte gick an att fördärfva allting för er.»
»Hans varma hjärta är hans bästa sida», sade Guy, »om man en gång kommer åt det. Men — jag förstår
