ändå inte det här. Hvad var det ni fick höra af lilla Marianne? Eller var det af fröken Wellwood?»
»Först var det fröken Jane», sade Markham. »Jag satt där en stund och språkade med henne; hon sade då, att ni hade visat den familjen så mycken godhet, att flickan var er så tacksam och alltid talade om en morgon, då ni kom med er hund och hjälpte hennes mamma. Pappa hade varit ute hela natten, och mamma grät, hade flickan berättat, och sade, att han skulle i fängelse; men så hade ni då hjälpt dem.»
»Det var nog så», bekräftade Guy.
»Jag kom nu ihåg, hvad ni berättade mig om de där pengarna och gissade, att detta kunde vara nyckeln till hemligheten. Alltså bad jag att få tala vid fickan, och hon fördes in — en riktig liten afbild af; er mor och en liten kvick tös, som visste hvad hon sade men just inte hade mycket förstånd om faderns elände. Hon berättade mig det där om hur fadern kom hem tidigt på morgonen och hur hennes mor var alldeles utom sig och sade, att de voro förlorade, tills ni kom och började tala med modern samt gaf henne något. Jag frågade, om det var pengar, men hon sade, att det var ett papper. Jag visade henne en växel, och hon sade, att ett sådant papper var det. Nu hade jag henne att berätta, hvar jag skulle kunna få reda på hennes far, som jag ju kände förr i världen och någon gång måst skrifva till. Jag spårade upp honom — en snygg figur var han, minsann, men sanningen fick jag slutligen ur honom, och när han fick höra, att ni för hans skull hade råkat illa ut, började han gå på som en teaterhjälte och bedyrade, att han skulle gå och berätta hela historien för er förmyndare. Jag satte honom i en droska, så att han inte skulle bli ångerköpt, och han hade just kommit till slutet på historien, då ni kom in.»
