Båda flickorna spelade och sjöngo, Laura ovanligt väl, och första gången det musicerades efter Guys ankomst, förvånades alla af det lifliga intresse han visade. Han kom tyst närmare pianot, och då de höllo på att öfva in en sång tillsammans, instämde han slutligen med några så rena och melodiska toner, att Laura öfverraskad vände sig om.
»Ni sjunger ju mycket bättre än vi!» utropade hon.
Han rodnade. »Jag får be om förlåtelse», sade han förlägen; »det var inte med flit; jag kan ingenting.»
»Är det möjligt? sade Laura med ett misstroget leende.
»Jag kan inte ens noterna.»
»Då har ni ovanligt fint öra. Låt oss sjunga tillsammans.»
Systrarna voro både förvånade och förtjusta, och Guy såg högst belåten ut, som om han fått reda på att han ägde något, som han mycket önskat sig. Det var första gången han klarnade upp, och Laura kom öfverens med sin mor, att litet musik ibland skulle göra honom ofantligt godt och att han borde öfva sin ovanligt vackra röst.
Han började vinna alla för sig genom sin stora vänlighet och hjälpsamhet mot Charles, sedan han lärt sig, hvad slags hjälp denne behöfde, liksom också genom sin tysta sorg, som visade, hur djupt han varit fäst vid farfadern.
Första söndagen Guy var vid Hollywell kom fru Edmonstone in i salongen i skymningen och fann Guy ensam där. Då hon rörde om i brasan, såg hon vid den uppflammande lågan, att han hade gråtit.
Några deltagande ord framlockade snart hans förtroende. Han talade om farfaderns död — hur han
