så lugnt och stilla som möjligt, medan de främmande voro kvar.
Amy gick, efter att ha passerat förbi Charles och erhållit en tryckning af hans alltid deltagande hand, till en plats bakom Mary, medan Laura konverserade med alla och försökte visa, att åtminstone en person i familjen ägde någon själfbehärskning. Guy kom in på nytt, men efter en enda blick för att se, om Amy var närvarande, såg han åt annat håll och gick och satte sig bredvid Charlies soffa, alldeles som han brukat förr; och Charles låg och tittade på honom, så att han alldeles glömde, hvad det var han nyss hade hållit på att säga till fru Brownlow, och påstod, att han just hade kommit från London i dag, tankspridd, som om han varit en af de älskande.
Så kom herr Edmonstone, och middagen serverades. Då fru Edmonstone ordnade sina gäster, funderade hon på, hvar hon lämpligast skulle placera den nyankomne.
»Om du hade kommit för ett par timmar sedan», sade hon för sig själf, »så skulle jag ha låtit dig vara som hemma. Men nu måste du vara en hedrad gäst och föra in mig. Det är bäst så för Amy.»
Guy fick alltså sin plats mellan värdinnan och fru Gresham, med hvilken senare han då och då gjorde ett försök att konversera, när han kom ihåg sig. Fru Edmonstone lät honom vara i fred. Amy satt så, att hon icke såg honom — lyckligtvis, tyckte hon själf — och hade till granne pastor Ross, hvilken liksom dottern anade så pass mycket, att han icke besvärade henne med att något samtal.
Charles och Charlotte fördjupade sig där inne i salongen i alla slags förtjusande gissningar, tills damerna kommo in, och då berättade Charles så mycket
