han vågade för Mary Ross — mycket mer än hon fått veta af Laura, hvilken på väg ut från matsalen hade sagt till henne: »Fråga inte mig, för jag vet ingenting.»
Amy blef tvungen att konversera med fru Gresham angående böcker och bladväxter, och det gick nu rätt bra; hon kände sig trygg i medvetandet om att han var glad igen och att hon nog i sinom tid skulle få veta mera. Hon kunde till och med vara lugn, då herrarne kommo in; Guy språkade först med pastorn om Coombe Prior och gick därpå bort till Charles, men sedan såg hon icke mer, ty Laura och hon måste spela à quatre mains. Det gick väl för sig, men sedan bad någon, att de skulle sjunga. Laura ville gärna skona henne, men det lyckades inte; och medan Laura bläddrade i häftena och föreslog än den ena, än den andra sången, där Amys stämma var minst pröfvande, kom en annan hand och vände bladet, som om den varit hemmastadd där, och slog upp en säng, hvilken de ofta sjungit tillsammans och där Amy kunde deltaga så pass mycket hon hade lust till eller också låta bli. Det var, som om det hade varit helt naturligt för honom att hjälpa och skydda Amy.
Ändtligen reste de främmande. Amy sade god natt åt alla, höll det tända ljuset framför sig, då hon räckte Guy handen, och försvann före alla andra. De öfriga stodo kvar under förlägen tystnad; Laura tände ljusen, herr Edmonstone gnuggade händerna, Charlotte frågade efter Hej, som ännu var kvar i Oxford, och Charles fattade tag i soffkarmen för att resa på sig.
»Får jag hjälpa dig?» sade Guy.
»Tack skall du ha, men jag är inte i ordning än; jag är en riktig stock nu och bäres som en sådan, så
