kom i gång, och det enda man fick reda på var orsaken till deras försenade ankomst dagen förut. Herr Edmonstone hade tagit för gifvet, att Guy skulle göra som Philip och säga ifrån, när tiden var inne, medan Guy, som höll på att förgås af otålighet, varit så rädd att visa det, att han låtit rätta ögonblicket gå förbi och sedan fått uppbära hela skulden.
»Hvad du måtte haft god lust att spela 'Kopparslagaren'», sade Charlotte.
»Jag kom på mig själf två gånger med att sitta och trumma den på bordet», svarade Guy.
Fru Edmonstone tänkte för sig själf, att han nästan kunde täfla med Amy i fråga om snällhet; skillnaden var, att hennes lynne af naturen var mildt och lugnt, medans hans var häftigt men så kufvadt, att resultatet var detsamma.
Då frukosten var slut och alla reste sig, tog Guy ett par steg emot Amy, på hvilken han hittills knappast hade sett, och sade mycket sakta på sitt rättframma sätt: »Kan jag få tala litet med dig?»
Amys kinder glödde, då hon kom honom till mötes, och hennes mor sade något om salongen, dit hon halft omedvetet styrde sina steg. Hon försökte icke dölja sin förlägenhet genom något oroligt fingrande på blommorna eller sina egna ringar; hon stod alldeles stilla med knäppta händer och sänkt hufvud, beredd att lyssna till hvad han hade att säga henne.
Han sade att börja med ingenting utan gick nervöst fram och åter. Slutligen kom han fram till henne och började tala lågt och hastigt.
»Amabel, jag vill, att du skall besinna dig — du bör verkligen tänka efter, om detta inte skulle vara till din olycka.»
