»Jag tror, att du vann seger öfver dig själf då och att du kommer att göra det nästa gång också», sade Amy.
»Men tänk, om jag någonsin skulle vara så vansinnig och bli ond på dig?»
Amy kunde icke låta bli att skratta.
»Då skulle jag naturligtvis ha förtjänat det; men jag tänker, att det värsta blefve att trösta dig sedan.»
Hon fortfor efter en lång tystnad, hvarunder Guys rörelse var för stor att låta honom komma till tals:
»Mamma har sagt — och jag tror detsamma —, att det är mycket tryggare för dig med din häftighet, därför att du alltid strider och arbetar emot den och ser till Gud efter hjälp, än det skulle vara, om du vore mer lugn af naturen men inte hade så fullt allvar med att göra det rättaste.»
»Ja, om jag inte trodde mig ha allvar med det, skulle jag aldrig våga att tala ett ord vid dig.»
»Vi skola hjälpa hvarandra», sade Amy. »Du har alltid varit en hjälp för mig, långt innan vi visste af att vi höllo af hvarandra.»
»Och om du visste, Amy, hvad tanken på dig hjälpte mig i vintras, till och med då jag trodde, att jag för alltid hade förlorat dig.»
Deras samspråk slutade först då fru Edmonstone vid ett-tiden, efter att i arbetsrummet ha förklarat, att tre timmar fick vara nog för en gång, kom in i salongen och bad Guy hjälpa till att bära Charles nedför trappan.
Han gick, och Amy smög sig intill sin mor med smeksam ömhet.
»Det är så godt och bra», hviskade hon; därpå började hon ordna kuddarna på broderns soffa, då hon
